Att inte kunna träna som jag vill gör mig så otroligt ledsen och deppig. Igår grät jag en skvätt över att jag inte kan springa ännu och Noak fick trösta (och skratta för det är ju en värdslig sak egentligen, dagens i-lands problem)
Att springa är en sån stor del av min vardag, en identitet, den jag ÄR så jag känner mig tom utan det. Jag har fortfarande ont i knä och rumpa så att löpa får vänta ett tag. Känner mig även så stel i hela kroppen då jag inte stretchat eller yogat alls senaste tiden så jag skulle nu kunna addera 15 år på denna kropp.
Jag behöver få komma igång ordentligt med all träning innan jag får krupp. Jag vill känna mig som JAG igen..
Hur som så var jag och tränade ett efterlängtat pass på Actic i torsdags och det kändes underbart. Det var alldeles för länge sen och nu kommer det absolut bli oftare. Körde ett rejält biceps och axelpass, avslutade sen med magen och tro mig, det kändes efteråt.
Igår hade jag svårt att hålla upp armarna på ratten när jag körde;) Idag har jag fortfarande ont men det känns bra, då vet man att det tog ordentligt.
Ska tillbaka idag och träna igen, allt som går utan att anstränga dom områden som gör ont.
Längtan efter löpspåret är obeskrivligt men det är bara att ta det lugnt och invänta att knät blir 100% bra innan jag sätter igång igen. Sen när jag kan, då jävlar ska det springas got folk! Belive you ME!!!
